Hemskt

När jag lämnade E i morse kändes det så hemskt. För det första var det ny personal. För det andra så hade inte personalen tid att bekanta sig riktigt med E, eftersom de var på väg ut. E började gråta innan vi kom till ute-gården. När vi kom dit så ville hon inte att jag skulle gå. Hon grät och grät. Personalen lyfte upp henne i famnen, men hon fortsatte att gråta och vrida på sig för att komma ner. Jag var tvungen att gå eftersom jag fick tydliga signaler från personalen att det var dags att gå. När jag såg från bilen hur hon gråtande sprang till grinden brast mitt hjärta. Med tårar i ögonen körde jag därifrån. Stannade utanför affären, eftersom jag behövde handla, och så ringde jag till min man. Han lovade att ringa förskolan och kolla om E var ok. Jag kände att jag inte klarade det utan att börja storgråta. Han fick inte tag på dem. Jag handlade det som jag skulle på affären, men kände hela tiden hur jag ville sätta mig i bilen och köra till förskolan och kolla om E var ok och om hon inte var det så ville jag krama henne och stanna hos henne tills hon var glad igen. När jag kom ut från affären ville M ha mat, så jag ammade henne i bilen. Hela tiden kändes det som om jag skulle brista av oro. Jag kände mig lätt hysterisk. Jag ringde min man igen som sa att han inte hunnit ringa förskolan igen, men han lovade att göra det och sedan ringa tillbaka till mig. Efter att jag ammat M så var det dags att byta blöjor på henne. Så ringde äntligen mannen tillbaka och berättade att E var glad igen. De hade gått in med henne och tittat på några foton i ett sommarkollage som jag hade stressat ihop igår. Jag kunde äntligen andas ut. Jag brukar inte vara så blödig, men hela situationen (och säkert att jag ammar och har många hormoner i omlopp) gjorde mig så ledsen att jag hade ont i hjärtat!!!